Harry Potter - C - kullen

Parningen

Naomi började löpa i april så parningsdax var lagom till påsk. Det blev många timmar i bilen men två parningar fick vi till med en dag emellan. 

Dom fattade snabbt tycke för varandra och det tog inte lång tid innan dom fick till en lyckad parning. Båda gångerna med hängning. 

Valpningen

Naomi började bli lite orolig under dag 61, hon hade svårt att komma till ro, bäddade i soffan, ville in i valprummet, bädda lite, gå ut och sedan börja om från början. Till slut slog hon sig ner i soffan, det va väl lugnt tänkte jag. Hon hade ju inte hållt på särskilt länge så det borde va ett tag tills vi var i utdrivningsstadiet tänkte jag... men plötsligt såg jag att hon hade värkar! Då flyttade vi in i valprummet och skickade ett meddelande till husse som avslutade jobbdagen något tidigare för att komma hem och ta hand om resten av gänget som såklart inte va välkomna in i valprummet.

Det tog inte jättelång tid innan värkarna va i fullgång, Naomi är en "kan själv" tik och ville inte att jag skulle vara för nära. Så jag satt mest inne i rummet som sällskap samtidigt som jag skrev till Cilla (min alldeles egna valpmorska) att nu va det dags! Hon satt på jobbet och kunde inte komma ifrån men stöttade över telefon. Naomi bäddade och fixade stundtals så jag kunde se om där fanns en synlig fosterblåsa. Jag började se en liten utbuktning och strax därefter en fosterblåsa. Några krystningar så va valpen ute men något stod inte rätt till.

Jag tog valpen direkt och sög rent i mun och nos, gnuggade och gnuggade medans Naomi oroligt tittade på. Jag försökte lyssna men hörde inget hjärta slå. Efter 20 minuter av ihärdigt arbete att få igång lilla valpen så va det bara att inse att den inte skulle vakna till liv. Naomi fick undersöka valpen och sedan tog jag undan den men märkte snart att det oroade Naomi mer så jag la fram valpen till henne igen.

Det va det mest hjärtskärande jag sett när hon försökte få liv i valpen, Hon öppnade munnen på den och tvättade, duttade hårt med nosen mot den, buffade och buffade. Tillslut gav även hon upp och "begravde" valpen i en filt.

Sedan tog det ca 30 min innan hon hade värkar igen. Hon va så lugn och stillsam, inte ett uns oro så det oroade mig inte så mycket att det tagit en stund. Hon hade några kraftiga värkar och sedan paus och så höll det på. Men efter ett tag började oron växa och vi bestämde oss för att åka in till veterinären. Naomi skulle absolut inte följa med, hon vägrade lämna valplådan. Då insåg jag att det va hennes valp hon inte ville lämna så den lindades in i en handduk och fick följa med till Blå Stjärnan.

Vi fick snart komma in på ett "valpningsrum" där dom gjort i ordning med filtar och värmelampa. Dom tog in oss på röntgen för att se om det va ett felläge. Ganska uppenbart tyckte jag eftersom det inte kommer någon valp trots att hon krystat i över en timma vid det här laget säkert närmare två. Vi fick gå tillbaka till rummet, en sköterska satte kanyl och efter ytterligare en stund kom en veterinär in. Han började med att känna och kunde snabbt konstatera att valpen satt fast i bäckenet, den gick inte att rubba varken framåt eller bakåt. Veterinären tog fram ultraljudet och fann en död valp och två där hjärtat fortfarande slog och vi tog beslut att göra ett kejsarsnitt. Naomi fick ligga på dropp ett tag före dom tog in henne på operation.

Efter vad som kändes som en evighet kom en sköterska med valparna som vi fick ha uppsikt över, klappa, massera och hålla varma under lampan tills Naomi kom tillbaka från operation. Hon fick ligga kvar på dropp medans hon vaknade och valparna fick dia medans jag höll mig beredd på att stoppa Naomi om hon skulle försöka skada valparna. Allt gick fint och när vi väl va hemma igen pysslade hon fint om valparna och jag kunde halvsova mig igenom nästa dag. Även denna gången hade valparna blivit för stora för henne vilket va orsaken till att hon behövde göra kejsarsnitt även denna gången. Så nu blir det inga fler Nomnom valpar, hon är kastrerad och slipper leva livet med jobbiga löp 💜